123456789101112131415161718192021222324252627282930
1. FÖRTROLLANDE SPEL
Afrikas stjärna
Förr var världen en exotiska plats, åtminstone för den som bodde i en liten avlägsen by. Resa var något man inte gjorde till vardags, och få var de finländare som ens hade besökt Helsingfors. Innan televisionen blev allmän skapade man sig en bild av världen genom att studera kartor, läsa böcker om resor till fjärran länder och se journalfilmer när man gick på bio. När de olympiska spelen arrangerades i Helsingfors 1952 kunde finländarna få se mörkhyade idrottare på stadens gator. Det var spännande och väckte nyfikenhet.
Idén till spelet Afrikas stjärna fick den unge Kari Mannerla (1930–2006) år 1948 då han studerade Afrikas karta och förundrade sig över de spännande ortnamnen. Spelet går ut på att deltagarna letar efter en diamant som väger 626 gram. Så mycket vägde nämligen en diamant man hittade i Transvaal år 1905. Den blev förebilden för spelets diamant. Spelet fick namnet Afrikas försvunna stjärna när den första utgåvan kom ut 1951. Nästa gång fick spelet det kortare namnet Afrikas stjärna. Om man hittar ett gammalt spel på mormors vind kan man på namnet se vilken utgåva det är fråga om.
Fortuna
Ett äldre finskt spel som har gjort internationell succé är Fortuna som är ett slags flipperspel gjort av trä. Spelet utvecklades av Juho Jussila och produktionen inleddes i Jyväskylä år 1926. Spelet har varit särskilt populärt i England: I think it’s the finest of all that type of table games menade prinsen av Wales, som senare blev kung Edward VIII på 1930-talet. Flera leksaksverkstäder har senare producerat Fortuna, t.ex. i Sovjetunionen tillverkades olika versioner av spelet. Företaget Juho Jussila Oy grundades år 1923 och det är fortfarande känt för sina leksaker av trä.
Ungkarlen Svarte Petter
Spelet med de löjliga familjerna består av spelkort som återger sin tids stereotypa uppfattningar om företrädare för olika yrken. Spelets familjer förekommer i ett otal olika versioner runt om i världen.
De löjliga familjerna är ett s.k. kvartettspel där temat kan vara olika yrken, men också fåglar, fjärilar och svampar och annat lärorikt kan förekomma. I några spel ingår ett extra udda kort som föreställer en stygging som Svarte Petter. Spelar man med svampkort är den udda figuren t.ex. en flugsvamp. Den som blir sittande med Svarte Petter på handen när spelet tar slut förlorar förstås. I den finska versionen av de löjliga familjerna är familjen en s.k. kärnfamilj med föräldrar och barn, men i den franska versionen finns också morföräldrar/farföräldrar bland korten.
När spelet har uppstått vet man inte. Det är känt att man har spelat de löjliga familjerna i Tyskland på 1850-talet. I Sverige spelades spelet åtminstone på 1880-talet och kort därpå kom spelet till Finland. I början av 1900-talet växte spelets popularitet allt mer. De i Finland bekanta Svarte Petter-spelkorten har tecknats av Bo Bjurström (1916–1993). Teckningarna har sedan uppdaterats flera gånger.
Men varifrån kommer namnet Svarte Petter? Enligt en teori är det fråga om namnet på en tysk skurk känd i början av 1800-talet. En annan teori är att namnet kommer från Drummelpetter, en översättning av den tyska barnboken Der Struwwelpeter. I Heinrich Hoffmanns bok doppar Sankt Nikolaus busiga pojkar i bläck. Pelle Snusk kan boken också kallas på svenska och Jörö-Jukka på finska. I England är Svarte Petter ersatt av kortet Old Maid, dvs. av en gammelpiga. Vad ska vi tänka om det?
Monopol
Det amerikanska spelet Monopoly bygger på brädspelet Landlord’s Game som tillkom år 1904. Spelet skapades av Elizabeth Magie, som var kväkare. Typiskt för tiden var att spelet hade ett uppfostrande syfte. Meningen var att visa att det inte var en god idé att samla allt man ägde så att man uppnådde monopolställning. Spelet utvecklades vidare och man tog patent på det år 1923. Samma spel som Elizabeth Magie skapade gavs ut under namnet Monopoly år 1933.
År 1934 presenterade Charles B. Darrow ett Monopoly-spel för firman Parker Brothers (numera en del av firman Hasbroa). Han hävdade spelet var hans eget, men firman var inte intresserad av idén. I Darrows version vann den spelare som lyckats försätta alla medspelare i konkurs. Han hade med andra ord vänt upp och ned på det ursprungliga spelets idé.
Darrow gav ändå inte upp och till hans hjälp skyndade en vän som var insatt i tryckeribranschen. Snart lyckades Darrow sälja 5 000 stycken spel i ett lokalt varuhus. Spelet bestod av ett tryckt spelbräde jämte tillbehör som sattes ihop för hand. Kunderna blev förtjusta och beställningarna strömmade in. Snart lyckades Darrow inte leverera så många handgjorda spel, utan han tog kontakt med Parker Brothers på nytt. Ett samarbetsavtal gjordes upp 1935 och Monopoly blev omedelbart en bästsäljare.
På den finska marknaden dök Monopoli upp på 1940-talet. Leksaksmuseets finskspråkiga utgåva är från år 1943. I spelat används gatunamn från Helsingfors. Här förekommer det för sin tid helt nya namnet Mannerheimvägen i stället för gatans tidigare namn, Henriksgatan.
2. DOCKSKÅPET
Man kan tänka sig att en leksak som ett dockskåp i första hand har roat småflickor och intresserat vuxna kvinnor, men så enkelt är det inte. Ursprungligen var meningen med ett inrett dockskåp att visa upp familjens sociala status och förmögenhet på ett mycket manligt sätt. I tidiga dockskåp från 1600- och 1700-talen användes dyrbara material, som guld, silver och elfenben. Det hände att inredningen i ett dockskåpet fick offras då ett krig skulle finansieras. Så var t.ex. fallet med Frankrikes Solkung, Ludvig XIV som tvingades offra sitt lyxiga dockskåp.
Dockskåpslekar har genom tiderna fungerat som hjälpmedel när man lärt småflickor sköta hushåll. Ett otal böcker om vården av hem och hushåll har tryckts sedan boktryckarkonsten kom till 1492. Men eftersom flickor sällan fick lära sig läsa och skriva var dockskåpet ett praktiskt läromedel. Ett gammalt dockskåp visar upp sin tids värderingar livsstil och smak.
På 1800-talet började dockskåpen så småningom övergå till att i första hand vara leksaker, men fortfarande var det få som hade råd med en så dyrbar sak. Om ett dockskåp fanns i barnkammaren så lekte man med det under uppsikt av guvernanten. Dockskåpens popularitet var som störst i slutet av 1800-talet, då lektes mycket dockhemslekar också i Finland.
I Finland hade dockskåpet ofta glasdörrar och bestod av två eller tre våningar. I skåpets nedersta del fanns ibland en eller två utdragbara lådor där man kunde förvara sådana saker som inte just då behövdes för inredningen av dockhemmet.
På 1900-talet blev hemmet som inreddes i docksskåpet allt mer vardagligt och började återspegla helt vanliga bostäder. Vid det här laget kunde dockskåp förekomma i olika slags familjer. Det svenska företaget Lundby, som tillverkar mycket enkla dockskåp, började sin verksamhet år 1947.
I dag är det i allmänhet vuxna som intresserar sig för dockskåp. Man kan ha ett dockskåp som en hobby och lägga ned arbete på olika slags inredningar eller fritt skapa alternativa miljöer.
Dockhemmets standardmått är i dag 1:12. Måttet påminner om det som gäller vid byggandet av andra miniatyrmodeller. Förr kunde dockhemmets invånare jämte hemmets möbler och annan rekvisita glatt förekomma tillsammans utan att följa samma måttstock.
3. MEKANISK MUSIK
Människan har stor glädje av sina öron. Musikens mysterium och längtan efter skönhet är ett av människans innersta behov. Mekanisk musik har skapats i flera sekel. Klockspel i kyrktorn och renässansens vattenorglar är tidiga exempel.
Speldosans tillkomst är en del av klockornas historia. Den schweiziske urmakaren Antoine Fayre tog patent på ett fickur med ett inbyggt spelverk år 1796. Han anses ha skapat den första speldosan. I de äldsta spelverken var musiken kodad på ytan av en cylinder som en metallisk kam kunde läsa av.
När man på 1820-talet började placera spelverk i en vacker lite trälåda uppstod speldosan i den form vi känner den i dag. År 1887 dök askar försedda med metallskivor upp på marknaden. Skivorna var dessutom utbytbara. Det här var ett steg i riktning mot grammofonen som Emil Berliner presenterade för allmänheten år 1889.
I Leksaksmuseets samling finns också en skivspelare ”Bingola” från år 1925 avsedd för barn. Den är försedd med s.k. stenkakor. Kanske du hittar den i en annan vitrin i museet?
4. DOCKAN
Dockans historia
Dockan har förekommit så länge som människan har funnits. Människan har ett naturligt behov av att avbilda sig själv. Ett barn kan med fantasins hjälp skapa en mänsklig gestalt av en vedklabb som lindas in i en trasa och får ögon tecknade med kol.
Dockor och lekar med dockor har omformats under seklernas gång. Dockan kan vara ett prydnadsföremål eller en modedocka som kläs i det senaste i modeväg. Dockan kan också användas som propaganda t.ex. i politiska demonstrationer. Jesusbarnet i julkrubban är också en docka. Dockans historia visar hur mode och skönhetsideal har växlat. Dockan speglar sin tids ideal på samma sätt som samhället och tidsperioden syns i barnets lekar.
Ända fram till början av 1800-talet såg man på barnet som en liten, ännu inte fullvuxen människa. Barnen kläddes i vuxenkläder i miniatyr och därför var dockorna också nästan undantagslöst dockor som föreställde vuxna. Vuxendockorna var förebilder för den lilla flickan, som skulle växa upp och bli en väluppfostrad ung kvinna. Längre in på 1800-talet ersattes vuxendockorna av dockor som förställde små barn. De hade en änglalik uppsyn och avspeglade en ny tids ideal. För första gången började allt fler människor uppfatta barndomen som en värdefull tid som föräldrarna borde börja uppmärksamma.
1900-talet blev sedan barnets sekel. Ny vindar började blåsa i fråga om barnuppfostran Bland annat den italienska pedagogen och läkaren Maria Montessori (1870–1952) förde fram ett nytt skolsystem som byggde på barnets nyfikenhet och lust att lära sig nya saker. Det nya sättet att förhålla sig till barn ledde till en avgörande förändring i fråga om utformningen av dockor, och dockorna blev också föremål för forskning. Den tyska dockmakaren Käthe Kruse var pionjär på området. Hittar du dockor tillverkade av Käthe Kruse i vår samling?
Vuxendockorna från tidigare sekel ersattes av realistiska babydockor, och för första gången i historien kunde barnet känna igen sig själv i sin docka. Vid sidan av de naturliga dockorna tillkom extremfall som karikatyrdockor. En sådan i högsta grad personlig docka gillades också av vuxna. Av t.ex. Kewpie-dockan såldes ungefär fem miljoner exemplar (nr 29).
När filmer blev allt vanligare på 1920- och 1930-talen tillkom dockor inspirerade av filmgestalter. Dockor som föreställde olika idealgestalter hade funnits redan tidigare, men nu fick prinsessor och prinsar sällskap av Charlie Chaplin och Mary Pickford. Shirley Temple-dockan med sin glada uppsyn erövrade världen på 1930-talet (nr 25). År 1959 föddes sedan en ny docka som gjorde stor succe: Barbie.
Dockmaterial
Traditionellt har dockor gjorts av naturmaterial: trä, lera, ben, bivax och olika slags textilier. Vid slutet av 1700-talet började man använda papier-maché. På 1800-talet, när dockor började tillverkas industriellt, använde man porslin och celluloid som material. Härifrån går sedan en rak linje till plasten som är det vanligaste materialet i vår tid.
Dockor av vax har tillverkats i Europa ända sedan romarrikets tid, och det fortsatte man med till slutet av 1800-talet. Man stöpte och formade hela dockor av vax, men man gjorde också dockhuvuden och händer som kunde fästas vid en dockkropp gjord av trä eller tyg. Vax var ändå ett dåligt material – det kunde hårdna, smälta eller gulna. Det bästa resultatet uppnåddes om endast ytan var av vax och dockan i övrigt gjordes av ett annat material, t.ex. av papier-maché.
I slutet av 1700-talet började man använda papier-maché som tillverkades av finmalet blött papper, krita, gips och limvatten. Av papier-maché gjordes både små dockor och dockhuvuden, händer och fötter. Idén att göra separata dockhuvuden var en sensationell nyhet på sin tid. Med dem kunde man vända en sorg till glädje när ett trasigt dockhuvud ersattes med ett nytt. Finska dockor har ofta huvuden gjorda av papier-maché (t.ex. Martha-dockorna som tillverkades i Åbo).
I början av 1800-talet fick papier-maché konkurrens av porslinet som dockmaterial. Av porslin gjordes huvuden, händer och fötter. Små dockor kunde göras helt och hållet av porslin. Större dockor fick en kropp sydd av läder eller tyg. De första dockhuvudena av porslin var helt vita, med en glänsande yta. Ögonen, munnen och håret målades – precis som den äldsta dockan i museets samling. Dockhuvudets hals nådde till axlarna och var nedtill försedd med små hål så att man kunde fästa huvudet vid kroppen. Dockor som har ett porslinshuvud kunde förses med lemmar av papier-maché och andra material. För att förbättra lemmarnas rörligheten försåg man dem med leder av olika slag.
Mot slutet av 1800-talet började man tillverka dockhuvuden som var fästa vid axelpartiet på ett sätt som gjorde det möjligt att vända på dockans huvud. Materialet var då hårt, oglaserat porslin, s.k. biskviporslin. Dockhuvudet försågs sedan med påmålade anletsdrag. Biskviporslin kunde man nämligan färga, och man eftersträvade en så naturlig hudfärg som möjligt.
Dockor har också tillverkats av metall. Ett dockhuvud av metall är hållbart, men det är rätt så ovanligt.
Amerikanen Charles Goodyear kom 1839 på att göra gummi av gummiträdets kautschuck. Gamla dockor tillverkade av gummi finns just inte mera eftersom gummi blir skört och mister sin form när det åldras. Celluloiddockor började man tillverka på 1860-talet. Trots att celluloid var ett farligt material som lätt antändes användes det mycket fram till 1950-talet då det ersattes av plast.
Plast är numera det vanligaste leksaksmaterialet – 90 procent av dagens leksaker är gjorda av plast. Modellera (på engelska plasticine) uppfanns år 1897 av engelsmannen William Harbutt. Plast ha tillverkats kommersiellt sedan år 1900.
Tygdockor, trädockor och trasdockor har naturligtvis alltid funnits.
5. JOHN BLUND
Tillkomsten av den östtyska John Blund-dockan är en rätt så spännande historia med inslag av det s.k. kalla kriget. I Östtyskland hade man år 1959 fått en vink om att man i Västtyskland i början av december tänkte introducera ett nytt TV-program med godnattsagor för barn. I programmet skulle John Blund ge sig ut på äventyr som byggde på H.C. Andersens sagor. Programmet skulle dessutom visas exakt samma tid som den östtyska televisionen brukade visa sina barnprogram. Östtyska barn skulle alltså lockas att följa det västliga programmet i stället.
Gerhard Behrendt (1929–2006) fick i uppdrag att på två veckor skapa en egen John Blund-figur (der Sandmann på tyska). Den östtyska animationen färdigställdes snabbt och var klar för visning i televisionen den 22 november 1959, alltså lite mer än en vecka före det västtyska barnprogrammet.
Den östtyske John Blund vann genast alla barns hjärtan då han i slutet av programmet somnade sött i en snödriva. Det berättas att posten rentav fick problem med alla brev som bekymrade barn skrev till den östtyska tv-stationen. De ville alla veta hur det gick för John Blund i snödrivan – klarade han sig eller förfrös han?
John Blund är känd för sina originella fortskaffningsmedel och ibland för sina ovanliga resmål. Han har spritt ut sin ”godnattsand” såväl på pionjärläger som i finska Lappland. År 1973 började den östtyska John Blund-serien visas i finsk television.
6. KRIGSTIDA LEKSAKER
Dockan Lotta
Den verklighet som omger ett barn avspeglar sig alltid i barnets lekar och leksaker. Det märktes också under krigsåren. En Martha-docka klädd i en Lotta-uniform är ett exempel på detta. Dockan kan ha varit en present till en liten flicklotta eller en vinst som lottats ut av en Lotta-förening. Den kan också vara en minnessak. En gammal Lotta-docka är ofta försedd med sin ursprungliga ägarinnas förtjänsttecken från hennes tid som Lotta under kriget.
Lotta Svärd-organisationen grundades år 1921. Före kriget arrangerade lottorna hobbyverksamhet och utbildning; de stod också för bespisningen. Under kriget arbetade de t.ex. som sanitärer, som sjuksköterskor på fältsjukhusen, som telefonister, kontorister och veterinärer. De skötte kantiner, arbetade på evakueringscentraler, ansvarade för kommunikation, deltog i luftförsvaret, hade meteorologiska uppdrag och ansvar för underhåll av utrustningen.
Flickor i åldern 8–16 var flicklottor. Deras uppgifter kan jämföras med dagens scoutverksamhet. Flicklottorna fick lära sig viktiga saker som förstahjälp och de fostrades i en fosterländsk anda. Under krigsåren fick många flicklottor krävande uppgifter på sjukhus och i kantiner. Benämningen flicklotta tillkom år 1943.
Lotta Svärd-organisationen upplöstes år 1944 som en följd av villkoren i mellanfreden som slöts mellan Sovjetunionen och Finland.
Barn och ungdomars arbetsinsatser under kriget
Under krigsåren, och under svåra tider över huvud taget, behövdes också barnens arbetsinsatser. Barnen kunde få en ”arbetsbok” där poäng för nyttiga insatser i hemmet, för avlönat arbete och för oavlönade tjänster fördes in. Särskilt olika slag av oavlönade insamlingar gav poäng. Man samlade in småved och annat som kunde användas som bränsle i bilar som drevs med gengas. Annat som samlades in vara kottar, kåda, bark, sädesax, maskrosrötter, flaskor, papper, gummi, lump, ben och lav. Man fick också poäng för hantverk som man gjorde på fritiden. Man tillverkade bl.a. skor av tjockt och varmt tyg (på finska kallas de här skodonen ”tallukka”), väskor av säv, kvastskaft och surrogat för olika ändamål. För de intjänade poängen fick man som belöning en förtjänstnål som var förgylld, försilvrad eller av järn beroende på mängden poäng. År 1944 fick alla barn som var födda 1929–1936 (8–15 år gamla) delta i detta gemensamma, frivilliga och oavlönade arbete som på finska heter ”talko”. Talko säger man också på svenska i Finland.
Spel som tjänar som propaganda
De spel som tillverkades under krigsåren tog klart ställning för fosterlandet mot fienden. På väggen i en vitrin ser du t.ex. ett spel där spelarna rör sig vid fronten. Det är företaget Kuvataide som har gjort detta frontmannaspel år 1942.
Lägg märke till en uppsättnig av Löjliga familjen-kort där en bondhustru åker skidor klädd i skyddskårsdräkt och den tyska familjen har en hakkorsflagga. Hakkorsflaggan förekom i Finland 1935–1945 så det är lätt att tidsbestämma kortleken. Också detta spel tillverkades av Kuvataide och är tryckt av Oy Tilgmann Ab i Finland.
Mannerheim leder en grupp soldater
Gustaf Mannerheim till häst som leder den vita armen är tillverkad i Finland av företaget Oy Siro Ab år 1923.
Leksaksföretaget Oy Siro Ab grundades i Viborg 1919 och lades ned 1927. Siro tillverkade figurer föreställande djur och människor. Som material användes en massa av harts och sågspån; leksaken byggdes upp kring en stomme av järntråd. Förutom soldater tillverkade Siro också djur som förekommer på en bondgård, små jultomtar och souvenirer. Företagets varumärke syns under figurens sockel.
7. TENNSOLDATER
På 1950-talet var det fortfarande vanligt att gjuta tennsoldater hemma. Tennsoldatsformen fylldes med flytande tenn (jämför med stöpning av nyårslyckor) och så lät man allt svalna och stelna. Till slut målade man tennsoldaten. En gång besöktes museet av en herreman som kunde berätta att han på 1940-talet hade skaffat sig blybokstäver av ett tryckeri. Dem smälte han sedan ned till soldater. Om hans mamma hade fått reda på detta hade hon så klart förbjudit tillverkningen – bly är ju giftigt. Benämningen tennsoldat är så etablerat att det täcker alla sorters soldater oavsett vilket material man har använt vid tillverkningen.
Tennsoldaternas historia
Man har hittat tennfigurer från klassisk grekisk och romersk tid. Många av de tennfigurer som man hittat är religiösa votivföremål, souvenirer som pilgrimer har tagit med sig eller prydnadsföremål. På 1600-talet gav några franska kungar soldatfigurer i guld och silver till sina ättlingar. Regenten var arméns överbefälhavare och en armé i miniatyr kunde användas som en pedagogisk leksak.
När levnadsstandarden steg uppkom en marknad för massproducerade leksakssoldater. Sådana kallas tennsoldater trots att de är gjorda av en blandning av tenn och bly. Man använde helst inte enbart tenn eftersom det var ett för mjukt material för storproduktion.
På 1700-talet uppstod en blomstrande tennsoldatproduktion inom ett område som hör till dagens Tyskland. De enorma blygruvorna i Nürnberg erbjöd material till ett fördelaktigt pris. År 1848 fastställdes längden på en s.k. Nürnbergsoldat till 30 mm. Figurerna var mycket platta, och på engelska kallar man dem ”flat”. Senare blev de tyska tennsoldaterna både lite rundare och längre. De platta figurerna böjdes och förstördes lätt. Napoleons framgångar i krig inspirerade franska tillverkare att producera tennsoldater som var mer korrekt anatomiskt utformade. Den här modellen kallas ”solid” på engelska. Figurernas storlek varierar; de är vanligen 5–6 cm långa. Det rätta sättet att bestämma längden på en soldat är att mäta avståndet mellan fotsulan och pannan. På det här sättet undviker man problem med varierande höjd på sockeln och olika hattmodeller.
Tennsoldater i Finland är vanligen importerade från Tyskland. Den mest kända tennsoldatmästaren torde vara svensken Erik Lodin som på 1780-talet flyttade till Sveriges östra riksdel, Finland. Han tillverkade tennsoldater i trakterna kring Lovisa och Borgå i östra Nyland.
8. MARTHARÖRELSEN OCH MARTHADOCKORNA
Bildning i hemmet
Kring sekelskiftet 1900 fick det autonoma storfurstendömet Finland lida under ryskt förtryck. År 1899 utfärdade tsar Nikolaj II det s.k. februarimanifestet vars syfte var att minska Finlands autonomi. Generalguvernör Bobrikov började aktivt genomföra de föreslagna reformerna.
På våren samma år grundade Lucina Hagman (1853–1946) en organisation vars syfte var att bedriva upplysningsarbete bland landets husmödrar för att via dem höja den allmänna bildningsnivån i familjerna. Tsar Nikolaj II gav ändå inte tillstånd till organisationen. De klipska kvinnorna gav inte upp, utan omarbetade organisationens stadgar och gav den namnet Martha som har en viss religiös klang. Organisationen fick tillstånd, men under den första tiden övervakades sammankomsterna av en polis med uppdrag att övervaka kvinnornas påhitt. Föreningen delades upp enligt språk på 1920-talet och så tillkom den finska föreningen Marttaliittooch den svenska Finlands svenska marthaförbund.
Marthaföreningen erbjöd medborgarkunskap och kulturell fostran. I stadgarna underströks varje kvinnas plikt som mor ooch fostrare. Frivilliga kvinnor delade med sig av nyttig kunskap och praktiska färdigheter till finländska mödrar. Man verkade till fromma för hemmen såväl i materiellt som i andligt hänseende.
På landsbygden kom man väl igång eftersom råd som gällde trädgårdsskötsel och hönshållning vara klara och lätta att förmedla. Marthorna försökte också ihärdigt skapa förtjänstmöjligheter för kvinnor i städerna.
Marthadockan kommer från Åbo
Låt oss börja tillverka dockor i Finland så att våra barn slipper leka med utländskt krimskrams föreslog fru Aurora Jansson vid ett syföreningsmöte som hölls av Marthaföreningen i Åbo. Hennes idé ledde småningom till en nästan 70-årig framgångssaga för ett företag som började tillverka dockor i Åbo.
Marthaföreningen i Åbo bildade år 1908 en kommitté bestående av fem personer vars uppgift var att starta upp tillverkningen av dockor. Kommittén skulle skaffa den utrustning som behövdes och planera de första dockor som skulle tillverkas. Senare samma år grundade man Martta-Nukketeollisuus (”Marthornas dockindustri”), även kallad Nukkela (som kanske kunde kallas ”Dockornas hus” på svenska).
Man startade anspråkslöst. Fyllningen som användes var sågspån som fick torka hemma i spisugnen. Dockkropparna syddes och fylldes för hand; huvud och händer importerade man från Tyskland. Dockorna tillverkades enligt givna modeller och direktiv. Tygen som användes var färdigt tillskurna och en del kvinnor sydde dockkropparna, andra tillverkade skor och hattar, och några sydde underkläder eller ytterplagg. Dockfröknarna hade en särskild perukmakare.
I början såldes dockorna på torg och marknader. Verksamheten byggdes ut och de första handelsresandena anställdes 1912. Snart var de anställda redan 40 personer. Dockorna skickades också till nationella och internationella utställningar, och de belönades med pris nästan varje gång.
Under första världskriget minskade importen från utlandet och tyska dockhuvuden gick inte längre att få tag på. Lösningen blev att målarmästare H.E. Nurmi år 1916 grundade ett företag i Åbo (Lasten leikkikalujen valmistusliike) som tillverkade leksaker. Man kopierade tveklöst de tyska dockhuvudena och började tillverka dem av papier maché i Finland. År 1918 arbetade 112 personer i Marthornas dockindustri jämte 30 personer som tillverkade dockhuvuden.
Antalet återförsäljare växte; år 1925 var de redan 240 stycken. Samma år antecknades att man hade sålt 33 366 dockor samt en hel del lösa dockdelar. År 1931 beställde man reklam av konstnären Einar Vehmas. Den slogan som användes löd ”Ostakaa Marttanukkeja”, ”Köp Marthadockor”. Man kunde också beställa dockor med postorder via tidningar som Kotiliesi och Emäntälehti, som riktade sig till husmödrar både i stan och på landet. Dockorna gick åt både inom landet och i utlandet. Man fick mera beställningar än man hann leverera, och det från början amatörmässiga företaget blev en växande affär.
Marthaföretaget producerade dockor iklädda folkdräkter till olympiaden i Helsingfors 1940, men då den inte blev av förblev dockorna osålda. När olympiaden gick av stapeln i Helsingfors 1952 tillverkade man nya dockor för ändamålet. Den förväntade framgången uteblev eftersom dockorna visade sig vara för dyra för turisterna som kom från länder som nyligen hade varit i krig. Under krigsåren var dockorna i folkdräkt ett slags ambassadörer som väckte uppmärksamhet och sympati när de visades utomlands.
Helmi Vuorelma framställde dockornas mest komplicerade folkdräkter och levererade de behövliga tygerna till Nukkela. En Marthadocka klädd i folkdräkt är inte enbart en souvenir; man kan också leka med henne. Folkdräkten kan tas av och kläs på, och flera dockor fick flera klädesplagg i sina nya hem.
Under krigsåren 1939–1945, när varor från utlandet inte importerades, kunde inhemska dockor ha haft en strykande åtgång. Så var ändå inte fallet eftersom Folkförsörjningsministeriet år 1943 började reglera tillverkningen av leksaker och förbjöd produktionen av dockor helt och hållet. Småningom fick man tillverka dockor igen, men endast om man använde sig av papperstyg och priset var fastställt av ministeriet. Det här led arbetet av och det grova papperstyget skadade lätt symaskinen. Beställningar på Martha-dockor kom nog in, men dockor gjorda av surrogatmaterial var av en kvalitet som inte tillfredsställde konsumenten. Folkförsörjningsministeriet lättade på sin övervakning år 1945, men bristen på råvaror fortsatte. Hjälp i form av stuvbitar av tyg fick man från Sverige och Amerika.
På 1950-talet lättade bristen på material, men efterkrigsdecenniet förde med sig andra problem. Utlandsimporten ökade och massproducerade dockor av plast som höll bättre dök upp på marknaden. Verksamheten i Nukkela blev olönsam och upphörde 1974.
9. VIEW-MASTER
En View-Master är en apparat med vilken man kan titta på tredimensionella bilder genom s.k. stereoskopi. Vardera ögat ser en separat bild som tillsammans åstadkommer en djupeffekt.
View-Master-apparaten uppfanns av amerikanen William Gruber som var pianostämmare, fotograf och kamerabyggare. Han utvecklade sin stereoskopidé med hjälp av Kodachromes färgfilm som just hade kommit ut på marknaden.
År 1938 lärde Gruber känna Harold Graves som arbetade hos Sawyers, ett företag som sålde postkort och erbjöd fotoservice. Tillsammans med denna samarbetspartner utvecklades stereoskoptanken snabbt från idé till produkt. Patent på View-Master-apparaten lämnades in år 1939.
Från början var View-Master tänkt som en apparat för reseminnen. Man skulle se på landskap och vyer som på vykort. Apparaten såldes i fotoaffärer, pappershandlar och i butiker som sålde souvenirer åt turister. De första View-Master-apparaterna skickades av snälla tanter och farbröder i Amerika till släkten i Finland. Det dröjde till mitten av 1950-talet innan View-Master fanns till försäljning här hemma.
Senare blev View-Master-apparaten uttryckligen en leksak för barn som kunde titta på Disneys animerade figurer.
Stereoskopet
”Anmodern” till View-Master var stereoskopet. Det finns en sådan i vitrin nr 12 som handlar om nallebjörnens historia. Med ett stereoskop kan man, precis som med View-Master, se tredimensionella bilder. Stereoskopen var populära på 1800-talet och i början på 1900-talet.
10. MUMINFIGURER AV KERAMIK
Det berättas att prototypen till de små muminfigurerna av keramik gjordes av Tove Janssons mamma, grafikern Signe Hammarsten-Jansson (1882–1970).
Varuhuset Stockmann i Helsingfors beställde de små muminfigurerna av Leo Tykkyläinen (1919–1984) som tillverkade dem i sin keramikverkstad i Månsas i Helsingfors. Åren 1956–1963 gjorde han ungefär 15 000 figurer med motiv från Mumindalen. Keramikern transporterade de beställda figurerna i egen bil till Stockmann. Upphovsrätten till figurerna hade Tove Jansson.
I och med att Leo Tykkyläinen anställdes som modellsnickare på Arabias porslinsfabrik upphörde produktionen av muminfigurerna i januari 1964. Tykkyläinen arbetade på Arabia till år 1979. Rätten att tillverka de keramiska muminfigurerna fördes över på Arabia som ingick i Wärtsiläkoncernen, men produktionen upptogs aldrig. Samma slag av små keramiska muminfigurer har också gjorts i Sverige på Bo Fajans-fabriken i Gävle. Beställare var varuhuset NK i Stockholm.
År 1991 började Tuulikki Pietilä formge stora, vita muminfigurer som lämpade sig bättre för Arabias produktion.
11. MUMIN & ATELIER FAUNI
Muminvärlden är samtidigt både spännande och trygg. Havet, stormarna och all världens katastrofer upplever de självständiga mumintrollen rentav som upplyftande.
De äventyrslystna mumintrollen skapades under krigsåren av bildkonstnären och författaren Tove Jansson (1994–2001). Den första muminboken gavs ut år 1945. Tove Jansson illustrerade alla sina böcker själv.
Atelier Faunis mumintroll
Det finska företaget Atelier Fauni inledde sin verksamhet 1952 då Helena Kuuskoski (1919–2013) sydde de första storögda, ludna och skrämmande trollen. De blev mycket populära.
De första mumintrollen som tillverkades av skinn och hår gjordes i mitten på 1950-talet och Tove Jansson godkände dem. Invånarna i Mumindalen kläddes ofta i plagg med mönster av Marimekko.
På varuhuset Stockmann såldes de första muminfigurerna. Kunderna antecknade sig på en kölista, och trollen såldes ut redan innan de hann ställas ut i varuhuset. Mumintrollen såldes också till Sverige; på 1960-talet såldes 80 000 exemplar.
Atelier Fauni tillverkade 14 muminfigurer: Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Snorkfröken, Tooticki, Snusmumriken, Mymlan, Lilla My, Stinky, Sniff, Misan, hattifnattar, olika slag av hemuler och Filifjonkan, också hon i några varianter.
Atelier Fauni slutade sin verksamhet år 1971.
12. LYCKOTROLLET
Lyckotrollet dök upp på leksaksmarknaden år 1956. Trollen gjordes av gummi och fylldes med träspån. Fr.o.m. år 1961 började man göra trollet av PVC-plast och senare av vinyl.
Trollets upphovsman var dansken Thomas Dam. Han började gå från dörr till dörr i Aalborg, Danmark och sälja troll som han täljt av trä. Försäljningen gick så bra så han kunde försörja sig själv på heltid.
En trogen kund var en man som hade ett nöjesfält. Han kom på att be Thomas Dam tillverka stora skrämmande troll som skulle placeras i spökhuset. Eftersom trollen skulle vara stora gjordes de först av lera som sedan användes som form och det slutgiltiga trollet tillverkades av gummi. Dam blev förtjust i den nya metoden – skulle man möjligen också kunna använda den vid tillverkningen av små troll? Det gick betydligt fortare att tillverka flera troll av gummi än att tälja ett troll av trä.
På 1960-talet erövrade trollen världen. År 1964 såldes nästan lika många troll som Barbiedockor i USA. Trollen vann inte bara barnens utan också hippiernas hjärtan.
Ett troll som gjorts av Dam är alltid försett med tillverkarens stämpel. Ett gammalt lyckotroll är gjort av gummi och kläderna är av filt. Trollet har ögon av glas och ett hår av äkta ylle. I vitrinen står också ”fader John”, ett troll tillverkat år 1982. Det trollet är gjort av vinyl och håret av nylon.
13. LEKSAKSNALLENS HISTORIA
Den söta leksaksnallen kom till i början av förra seklet. Många goda idéer kan dyka upp ungefär samtidigt på olika håll i världen. Så var också fallet med leksaksnallen.
I Tyskland var Margarete Steiff (1847–1909) först med att formge en nalle, en smått klumpig varelse med långa extremiteter. Avsikten var att skapa ett leksaksdjut som man skulle kunna leka med på samma sätt som med en docka. Vid sidan av nallen var apan ett alternativ som leksaksdjur. En supernyhet var användningen av mohair för leksaksdjurets päls.
Steiff presenterade sin nalle på en leksaksmässa i början av år 1903. En amerikansk köpare råkade vara på plats och han beställde omedelbart 3 000 exemplar för försäljning i USA. Vid samma tid planerade Morris Michton en leksaksnalle i USA.
Sedan år 1904 har man kunnat identifiera mjukisdjur gjorda av Steiff på den lilla metallknappen med firmastämpel som är fastsatt i ett öra. Fabriken Steiff slog produktionsrekord då 975 000 nallebjörnar tillverkades år 1907. Företaget Steiff är fortfarande verksamt.
De äldsta nallebjörnarna har spetsig nos och långa extremiteter med böjbara leder. För lederna användes kartong eller en fiberskiva och tassarna avslutades med en bit filt eller läder. Både naglarna och nosen markerades med stygn som syddes med samma slags garn. I nallens mage kunde man placera en metallisk ljuddosa som var insvept i oljetyg eller omgiven av papp.
Nallebjörnarna tillverkades av värdefullt mohairtyg. Tygets botten är av bomull som kombineras med angoragetens ull. Mohair kan behandlas på flera olika sätt. Man kan platta till, burra upp, trasa sönder, locka och färga det. Varje nalle kan därför ges ett personligt utseende.
Nallen är fylld med träspån eller kapock (glansull). När massproduktionen av nallebjörnar ökade efter krigen ställde man strängare krav på hygien, och det blev allt ovanligare med en fyllning gjord av träspån.
Äldre nallar har ögon gjorda av trä eller svarta skoknappar av metall. På 1900-talet blev ögon gjorda av glas allt vanligare.
Efter andra världskriget började man tillverka nallebjörnar med rundare huvuden och kortare extremiteter. Nallens mohairskinn ersattes sakteligen av syntetpäls. Många minns ännu den ”polska nallen” som hade viskospäls på 1950-talet.
Dagens nallebjörn är mjuk och har inga böjbara leder. En nalle utan leder, gjorde av syntetpäls, fylld med vadd är dessutom billig att tillverka. I dag säljs nallebjörnar och andra mjukisdjur av skamligt låg kvalitet.
14. TEDDYBJÖRNEN
Teddybjörnen har fått sitt namn efter Theodore (Teddy) Roosevelt (1858–1919) som var Förenta Staternas president 1901–1909.
President Roosevelt var känd för att han uppskattade vildmarksliv. I november 1902 var presidenten med sällskap inbjuden till en jakt i Missisippi. Man hade försäkrat sig mot dålig jaktlycka genom att skaffa fram en björn som presidenten skulle få skjuta. Presidenten vägrade emellertid handla så ohederligt. Clifford K. Berryman ritade en politisk karikatyr föreställande presidentens jakt som han försåg med texten ”Drawing the line in Missisippi”. Han hänvisade då samtidigt till andra politiska projekt som låg i tiden. Teckningen publicerades i Washington Post den 16 november 1902. Så fick teddybjörnen sitt namn. En del menar att det var ett led i en pågående valkampanj, att man ville visa upp en mjukare sida hos den annars hårda mannen – var som är sant är svårt attt veta.
Den internationella teddybjörnsdagen firas årligen den 27 oktober på Theodore Roosevelts födelsedag. Teddybjörnen är alltså född år 1902.
15. LEKSAKSAPAN
I dag är leksaksapan ett rätt sällsynt mjukisdjur, men i början på 1900-talet tillverkades sådana samtidigt med nallebjörnen. Bägge leksakerna tillkom för att också pojkar skulle ha leksaksdjur att ta hand om. Tanken var med andra ord att pojkar skulle leka med leksaksapan och nallebjörnen på samma sätt som flickorna lekte med dockor.
Leksaksaporna var speciellt på modet på 1920- och 1930-talen då de kunde utformas som humoristiska parfymflaskor och puderdosor tänkta som accessoarer för vuxna kvinnor.
Apan påminner ju om människan och kan därför väcka starkare känslor än den söta och trygga nallebjörnen. Det är lättare att älska en nalle än en apa. Apan skojar, luras och protesterar ibland – apan har sin egen humor som inte förstås av alla.
Nallebjörnen kom därför att bli det mest omtyckta mjukisdjuret, men leksaksapan var en god tvåa ända fram till 1970-talet.
16. RIDSPORT
I tusentals år har hästen varit människans goda vän och arbetsredskap. De äldsta bevarade gunghästarna har tillhört kungliga och adliga familjer, och hästarna gungade både i slott och på herrgårdar. Gunghästen var inte i första hand en leksak, utan ett medel för att lära små prinsar och adliga gossar att rida.
På 1800-talet blev gunghästen allt vanligare i borgerliga familjer. Gunghästen blev en leksak och samtidigt också en symbol för barndomstiden. På fotografier som togs av barnen i en familj förekommer gunghästen ofta. Snart konkurrerade bilen ut gunghästen som försvann från barnkammaren på 1950-talet.
En bra gunghäst är stadig och håller balansen väl. Det finns en del knep som man bör känna till när man tillverkar en gunghäst. Övre delen av en gunghäst tillverkas av lättare trämaterial (t.ex. av tall) och den är ihålig. Hästens ben tillverkas däremot av ett tyngre material (som bok eller björk).
17. KOSMONAUTEN
Sovjetunionen var den första nation som erövrade rymden. Det är därför inget under att rymdleksaker har en särskild position bland de sovjetiska leksakerna.
Den första satelliten som färdades runt jorden var Sputnik 1 som sköts upp i rymden den 4 oktober 1957. Självklart tillverkades genast en leksakssatellit av plåt som fick åka runt jorden. Det ryska ordet sputnik betyder färdkamrat på svenska.
Hunden Laika skickades upp i rymden med Sputnik 2 en månad senare. Rymdhundarna Belka och Strelka genomförde en lyckad rymdfärd i augusti 1960. När Juri Gagarin blev rymdhjälte i april 1961 började man tillverka kosmonautdockor. Både rymdhundar och kosmonauter har naturligtvis förekommit i barnlitteratur och som leksaker sedan dess.
Den första kvinnan i rymden var Valentina Tereskova som gjorde sin rymdfärd sommaren 1963. För de sovjetiska flickorna var det förstås mer imponerande att vara kosmonaut än hemmafru.
Sovjetunionen första satellit blev en stor överraskning för alla, och man rapporterade om händelsen i medierna med en blandning av skräck och beundran. I Förenta staterna, där man hade föreställt sig att man var den tekniskt mest avancerade nationen, var man chockad. President Dwight D. Eisenhower fick lov att försäkra befolkningen att landets säkerhet inte var hotad.
Disneys Carl Barks blev så inspirerad av satelliten att han författade och tecknade serien Uncle Scrooges äventyr ”The Twenty-four Carat Moon”. Serien blev klar den 20 januari 1958, men man vågade publicera den först i julnumret samma år. På svenska heter det här äventyret ”Guldmånen” och Uncle Scrooges är förstås Farbror Joakim.
18. LEKSAKER FRÅN SOVJETUNIONEN
I Sovjetunionen producerades leksaker på statens försorg. Det fanns ingen fri marknad, utan de leksaker som fick tillverkas granskades nogsamt av en konklav bestående av psykologer och experter. Leksakerna skulle vara både pedagogiskt och ideologiskt lämpliga för barnen. Det var en hård gallring som gällde även om tillverkningsmaterialet sedan var som det var. Dockor tillverkades av livsmedelsplast, vars färger bleknade. Ett annat material var celluloid, som man hade slutat använda på 1950-talet i länderna i väst, men fortsatte med i USSR fram till 1970-talet.
Idén till nya leksaksfigurer fick man från barnlitteraturen. Barnboksförfattaren Eduard Uspenskij (1937–2018) gav 1966 ut en bok om figurerna Drutten och Krokodilen Gena. Senare gjordes ett flertal animationer om deras äventyr. Drutten och Krokodilen Gena var välkända på finska i Finland, och folksångaren M.A. Numminen översatte bl.a. en av de ryska barnvisorna. På svenska kom boken ut år 1975.
Formgivningen av leksakerna stod på en högre nivå än tillverkningsmaterialet. Det var högutbildade formgivare som skapade dem. En av dem var Lev Smorgon (f. 1929–) vars geniala leksaker älskas av samlare.
Leksakerna marknadsfördes med hjälp av postkort. Marknadsföring talade man förstås inte om, men det är klar att det var avsikten med korten. Man brukade fastställa priset redan i produktionsskedet. Priset var ingraverat i själva leksaken, och det var inte lätt att avlägsna det och höja priset. Tillgången på leksaker var begränsad i Sovjetunionen, och det var långt ifrån alla som kunde få tag på sådana.
Farbror Frost (Djed moroz) – nästan som jultomten
Farbror Frost har ursprungligen personifierat vinterkölden i slavisk folklore. Han sades bo i norra Ryssland i staden Velikij Ustjug där floderna Sukhona och Yug flyter samman. Staden har varit ett historiskt centrum för pälshandel. Efter revolutionen förbjöd bolsjevikerna totalt allt julfirandet och alla symboler i anslutning till julen. Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878–1953) tillät år 1935 att den ortodoxa julen började firas på nytt. I samband med detta tilläts också granen och farbror Frost. Den ryska ortodoxa kyrkan följer den gamla så kallade julianska kalendern som ligger 13 dagar efter vår gregorianska.
19. MEKANISKA LEKSAKER
Mekaniska leksaker uppstod som en följd av den industriella revolutionen på 1800-talet. De första amerikanska plåtleksakerna är kända från New England på 1830-talet. Några mer kända leksaksfabriker i Tyskland är Hess (gr. 1826), Märklin (gr. 1859), Bing (gr. 1865) och Lehmann (gr. 1881). Vid världsutställningen i London år 1851 hade de mekaniska plåtleksakerna för första gången en egen avdelning.
Plåtleksakerna är alltid smått naiva till sin karaktär, och de avspeglar alltid sin tids liv och fenomen. Tillverkningen av en plåtleksak innehåller många skeden som kräver manuellt arbete, så som målning, sammanfogning, testning och förpackning. En leksakssamlare uppskattar särskilt plåtleksaker från tiden före andra världskriget.
Olika slags robotar och rymdleksaker är i dag populära samlarobjekt. Robotleksaken avvek i tiderna från alla andra leksaker eftersom den inte hade någon förebild i den verkliga världen. Dagens leksaker representerar olika slags utopier, men roboten var pionjären.
Robotleksaker är kända sedan 1930-talet, men den verkliga robotboomen inföll på 1950- och 1960-talen då fantasier och scifi-äventyr vällde in i vardagsrummen via televisionen. Kalla kriget, upprustningen och rymdkapplöpningen satte ytterligare fart på utvecklingen.
Plåtleksaker har fabricerats i USA, men också speciellt i Japan. De japanska robotarna var exportprodukter som spreds jorden runt. När plast blev ett allt vanligare material i världen kom plastrobotar ut på marknaden. Plastrobotar från 1970-talet är redan samlarobjekt, speciellt om Hong Kong eller Japan anges som tillverkningsort. Robotar från Sovjetunionen intresserar också samlare.
Den tjeckiska författtaren Karel Čapek använde ordet ”robot” i en pjäs som han skrev 1920; pjäsen heter Rossumovi Univerzální Roboti (på svenska: Rossums universalrobotar). Robota betyder arbete på tjeckiska.
20. LEGO
Ordet lego kommer från uppmaningen ”leg godt” på danska. Latines verb ”lego” betyder att samla.
Företaget Lego grundades år 1932 av den danske snickaren Ole Kirk Kristiansen (1891–1958). I början tillverkade företaget klossar av trä. Grundarens son Godtfred gick med i företaget, och man införskaffade år 1947 en gjutmaskin som förenklade produktionen. Snart förde man produktutvecklingen vidare och utgick från engelska Kiddicraft-klossar som man förbättrade så att de fäste bättre vid varandra. Lego tog patent på sina klossar år 1958.
I Finland var importen av leksaker begränsad efter kriget. Begränsningen gällde till 1967. Företagaren Boris Strömsholm från Esbo fick emellertid specialtillstånd att tillverka Lego-klossar på licens. Tillståndet förutsatte att 70 procent av de klossar som såldes i Finland också skulle vara tillverkade här. Strömsholms Lego-fabrik fanns i Bemböle i Esbo i en gammal stenladugård. På gamla Lego-askar och broschyrer kan man se Christiansens ättlingar posera på bild.
Visste du att Lego-klossarna tillverkas av ABS-plast som görs av olja? För tillverkningen av ett kilo ABS-plast behövs två kilo olja.
Ett västerländskt barn ägar i medeltal 18 kilo plastleksaker. Plast är i dag det mest använda materialet vid tillverkning av leksaker – just nu är 90 procent av alla leksaker av plast. Plasticine uppfanns 1897 av William Harbut. För kommersiellt bruk har plast producerats sedan år 1900.
21. ACTIONFIGURER
G.I. Joe var den första actionfiguren, men figuren hade föga framgång. Till en början trodde ingen på dessa ”pojkdockor”. Idén var dödfödd ända tills företaget Hasbro (Hassenfeld Bros. Inc.) kom på att undvika att kalla leksaken en docka, utan döpte den till en actionfigur. Därmed var myten om att pojkar inte leker med dockor bruten år 1964.
Det var viktigt att actionfigurerna skulle kunna inta olika positioner och hållas kvar i dem så där som en soldat förutsätts göra. Den första G.I. Joe-figuren hade 21 kroppsdelar och äkta hår. Namnet G.I. Joe anspelar på den engelska benämningen ”Average Joe”, som står för en genomsnittlig soldat i andra världskriget, dvs. en ”medelsvensson” på svenska och en mattimeikäläinen på finska.
Dockan lanserades i TV, och det man mindes efteråt var reklamlåten G.I. Joe, G.I. Joe, fighting man from head to toe! On the land, on the sea, in the air! Sedan lanserade man en G.I. Joes klubb som mot slutet av år 1964 hade 150 000 amerikanska barn som medlemmar. Över två miljoner soldatdockor såldes med detsamma.
G.I. Joe försågs med ett ärr på ena kinden då man befarade att dockan skulle kopieras när man letade efter en samarbetspartner i Japan. På det här sättet blev dockan unik. Några partier med dockor utan ärr tillverkades också.
Vi känner bättre till G.I. Joe som Action Man – de här två hjältarna är som identiska tvillingar. Bakom Action Man står den brittiska leksakstillverkaren Palitoy som började tillverka dockan på licens av Hasbro år 1966. Palitoy utvecklade dockan vidare genom att förse den med böjbara händer som möjliggjorde ett bättre grepp om ett vapen. Tyvärr blir plasten som används för händerna allt styvare och skörare med tiden.
22. BARBIE
Barbie är inte alls Mattels skapelse, utan dockans förebild är den tyska dockan Bild Lilli.
Lilli skapades ursprungligen av serietecknaren Reinhard Beuth år 1952. Lilli var en sexig karikatyr som förekom i den tyska tabloiden Bild Zeitung. Seriefiguren blev populär och åren 1955–1964 gjorde man dockor med samma utseende. I början såldes dockan i barer och tobaksaffärer som en förnöjelse för vuxna män och inte alls som en leksak för flickor.
Barbie skapades av Ruth Handler (1916–2002) som var gift med den andra ägaren av företaget Mattel. Ruth hade följt med hur hennes dotter Barbara lekte med pappersdockor. Hon såg hur pappersdockor, som föreställde vuxna kvinnor, kläddes på och av, hur de försågs med levnadshistorier och yrken. Tänk om en pappersdocka kunde ersättas av en tredimensionell modedocka?
År 1958 köpte Mattel rätten till Bild Lillis kropp av den tyska firman Weissbrodt/Hausser. Mattels docka fick namnet Barbie efter Handlers dotter Barbara. Efter flera marknadsundersökningar presenterades dockan för allmänheten på den amerikanska leksaksmässan (American Toy Fair) i New York den 9 mars 1959. Den första Barbiedockan var i hög grad identisk med Lilli; den hade t.ex. samma randiga baddräkt och solglasögon med vita skalmar.
Vuxna kände sig något främmande inför den kurviga dockan, men små flickor blev genast förtjusta. I dag gäller det att komma ihåg att Barbies yppiga figur motsvarade 1950-talets vuxna kvinnor som bar korsett och hade spetsig bh!
Redan under det första året såldes 350 000 Barbie-dockor. Försäljningen fick fart med hjälp av TV-kampanjer som var något helt nytt på den tiden. I Europa visades Barbie upp första gången på en leksaksmässa i Italien år 1961. Samma år lanserades också Ken som fick sitt namn efter Handlers pojke Kenneth.
Avsikten med Barbie var att dockan skulle vara en rollmodell för flickor, och dockan har alltid följt med sin tids mode. Barbie har klätts i de mest förtjusande kreationer och karriärmässigt har hon krossat många glastak. Barbie var t.ex. astronaut redan år 1965 – nästan 20 år (1983) före Sally Ride, den första amerikanska kvinnan i rymden. Barbie har också arbetat som paleontolog och varit presidentkandidat.
23. SKINNKNUTTAR
Före andra världskriget var motorcyklar gjorda av plåt sällsynta. Den viktigaste produktionsperioden infaller på 1950- och 1960-talen. Finast var de plåtmotorcyklar som gjordes i Tyskland och som vreds upp med en nyckel.
När man ska värdera motorcyklar, precis som plåtleksaker i allmänhet, ska man dels uppskatta arbetets kvalitet, dels bedöma dekorationerna som tryckts på cykeln. Det gäller också att ha fingertoppskänsla. Nytryck och replika väger mindre än gamla originalprodukter som dessutom är försedda med tillverkarens stämpel.
Motorcykeln kan startas genom att man vrider upp den med en nyckel, men den kan också fås att gå igång med hjälp av friktion. På 1960-talet gjordes också motorcyklar som var försedda med batteri. Sådana kunde utrustas med nya funktioner. En motorcykel som framfördes av en polis kunde vara försedd med siren och blåljus.
Med de allra finaste modellerna kunde det lekande barnet påverka cykelns körbana. Förarens körställning kunde också variera. Föraren kunde luta sig i farten åt olika håll i kurvorna eller med en rask sväng med benet kliva upp på motorcykeln eller hoppa av den. Ett exempel på en sådan motorcykel är MAC700, tillverkad år 1948 av den tyska firman Arnold. Hittar du motorcykeln i vitrinen?
24. SAMLARFEBER
Under kriget var kaffet ransonerat, men ransoneringen upphörde 1954. Då började kafferosterierna trycka bilder av bilmodeller på den lilla kartongbit som användes som stöd i förpackningen. Det här ledde till en verklig samlarboom. Kesko, Kahvi Oy, SOK och Paulig utmärkte sig som företag som främjade kaffeförsäljningen med hjälp av samlarkort. Särskilt Pauligs kort med bilmodeller var mycket eftertraktade.
Tidigare var barnens kunskaper om bilar och bilmärken mycket begränsade, men samlarkorten i kaffepaketen lärde ut en hel del trivia om bilar. Småningom blev kunskap om bilar något som kunde ses som ett tecken på en viss bildning. I Pauligs serie av samlarkort ingick 216 onumrerade kort. Av dem var 11 paketbilar, 24 lastbilar, 7 bussar, 23 motorcyklar och skotrar samt 2 traktorer. Vid sidan av att man fick kunskap om olika bilmodeller lärde man sig också om trafikmärken, om nationalitetsbeteckningar och om bilklubbars logor. Bilderna var också försedda med anvisningar för hur bilmärket skulle uttalas: ”Plymouth uttalas Plimaut”.
Storleken på Pauligs samlarkort var 60×74 mm beroende på förpackningstekniken. Bilderna trycktes av Uusi Kivipaino i Helsingfors. Bilder av olika bilmärken fick man av bilimportörerna och därför har samma bilder förekommit i olika rosteriers kaffepaket. När man hade samlat ihop fem kort kunde man få ett samlaralbum.
Korten var hård valuta bland samlarna. Deras värde följde bilarnas värde – dyra bilar betydde värdefulla kort. På 1950-talet var bilar tillverkade i socialistiska stater vanliga. Detta innebar att om man ville byta till sig ett kort med en bild av en Cadillac måste man i gengäld avstå från en rejäl hög med bilder av östbilar. Den sämsta byteskursen lär den östtyska bilen Ifalla ha haft.
Barnens föräldrar måste vara bestämda och stå på sig för att köpa något annat kaffe än Pauligs. Det lär ha hänt att barn hällde ut kaffe i slaskhinken för att kaffeburken snabbt skulle tömmas så att ett paket med en ny bild kunde inhandlas. På 1950-talet kostade ett kvart kilo kaffe ungefär lika mycket som en arbetares timlön. Föräldrarna motstånd lär ha varit orsaken till att samlarkorten försvann efter ett par år. Rosterierna förstod att avstå från marknadsföring som vädjade till barnen i slutet av år 1955.
Samlarkort producerades förstås också av andra firmor än kafferosterierna. En av de märkligaste samlarserierna var Fazers kort med bilder av amerikanska FBI-agenter.
25. SHIRLEY TEMPLE
Den förtjusande Shirley Temple (1928–2014) fick ta danslektioner redan som 3-åring. Hon gjorde sin debut som Baby Burlesk i en kortfilm år 1932.
När den stora depressionen fick världen ned på knä hade Shirleys pigga och optimistiska väsen en stor effekt på människor. President Franklin Roosevelt lär ha sagt: Så länge vi har Shirley Temple så klarar vi vad som helst.
Snart tog det kända filmbolaget Fox hand om den lilla barnstjärnan, och hela nationens älskling fick sjunga och steppa tillsammans med tidens största filmstjärnor i helaftonsfilmer. Fox klarade sig undan konkurs genom att utnyttja den minderåriga aktrisen i flera helaftonsfilmer per år.
Barnstjärnans sista stora framgång blev filmen The Little Princess år 1939. Sedan var det inte längre möjligt att hitta så långa och stora motspelare som behövdes för att 11-åringen skulle förefalla hälften så gammal som hon var. Man experimenterade rentav med överstora möbler.
Publiken märkte att Shirley hade vuxit och övergav henne. Äntligen blev hon också av med de 56 korkskruvar som skulle rullas varje kväll. Som 13-åring gick det dessutom upp för henne att hennes mamma hela tiden hade ljugit om hennes ålder och gjort henne ett år yngre än vad hon var.
Den lilla aktrisen hann uppträda i 55 filmer innan hon avslutade sin filmkarriär som 21-årig miljonär. År 1957 gjorde Shirley Temple come back inför den amerikanska hemmapubliken i en egen tv-serie. Resultatet blev ännu en efterdyning av den tidigare populariteten och marknaden fylldes igen av produkter för beundrarskaran.
Senare gjorde Shirley Temple karriär som politiker och som diplomat. Hon har sagt att hennes bakgrund som barnstjärna inte alls var till förfång, tvärtom: Alla älskar Shirley Temple och minns henne med värme. Jag uppfattas som en vän – och det är jag ju också i verkligeten.
26. SNÖVIT OCH DE SJU DVÄRGARNA
Disneys första hellånga tecknade färgfilm Snövit och de sju dvärgarna hade premiär 1937. Med den vann Disney en stor Oscar och sju små.
Snövit nådde Finland samma höst som vinterkriget började (1939). Snövit gjorde ett mycket djupt intryck på krigstidens barn, och filmen kom att ingå i deras kollektiva minne. Mitt i barnens upplevelser av rädsla, brist och elände kunde den färgglada Snövit med sina driftiga hjälpredor föra in glädje i deras värld.
Filmen inspirerade till en mängd inhemska produkter som spelkort, pappersdockor, leksaker och barnserviser. Nästan alla som har varit barn under krigstiden minns med saknad t.ex. Arabias Snövit-servis som användes för kaffekalas i lekstugan eller då man blev bjuden på kaffe av en ung släkting eller vän. Det fanns inte mycket leksaker under krigsåren, och det var inte alla som över huvud taget hade tillgång till sådana.
27. PORSLIN FÖR BARN
I Leksaksmuseet finns många porslinsföremål avsedda för barnens lekar. Här finns skålar, koppar och fat i olika storlekar för lekar med dockor i dockskåp och lekstugor. Här finns förstås också porslinskärl som har använts vid barnens egna måltider. I dag finns inte längre porslinsserviser tillverkade i Europa.
Arabia – en finsk porslinsfabrik
Arabiafabriken anlades år 1874 i norra Helsingfors. Fabriken skulle producera föremål av porslin och fajans samt därtill olika slag av lergods. Byggherre var Rörstrand, en svensk keramikfabrik som i slutet av år 1873 hade fått tillstånd av den finska senaten att grunda ett dotterbolag i Finland.
I Finland var keramikproduktionen på den tid mycket liten, men efterfrågan ökade i takt med den ekonomiska uppgången. Rörstrand var särskilt intresserad av den ryska marknaden som var lättare att komma in på via Finland. Yrkeskunnig personal flyttade över från Sverige och fler arbetare värvades från keramikfabriker i Finland. År 1895 hade Arabia 300 arbetare, av dem var hälften kvinnor.
I slutet av 1800-talet såldes en tredjedel av fabrikens produktion till Ryssland. Den inhemska försäljningen påverkades speciellt av konkurrensen med importerad keramik från Tyskland. Man utvecklade marknadsföringen genom att anställa handelsresande som åkte land och rike runt med prov på Arabias produkter. Arabia samarbetade också med Stockmann som höll en försäljningsutställning år 1896. Arabias kollektion belönades med en guldmedalj vid världsutställningen i Paris år 1900. År 1916 sålde Rörstrand hela aktiestocken till finländska köpare.
28. MICKY MUS OCH MIMMI PIGG
Disneyfigurer har varit populära samlarobjekt i alla tider.
Det brittiska företaget Dean’s Rag Book Co fick är 1929 tillstånd att tillverka Disneyprodukter på licens. Kontraktet gjordes upp direkt med Walt Disney. Initiativtagare var Richars Ellet som arbetade på Dean’s dels som chefsplanerare, dels som sekreterare.
Ellet träffade Walt Disney när han besökte London för att marknadsföra den nya produkten Steamboat Willie. Ellet föreslog då att man skulle tillverka leksaker av de två mössen Micky och Mimmi. Disney trodde inte riktigt själv på idén och såg inte den potential som låg i produktifieringen av Micky. Det gjorde däremot Dean’s Rag Book Co som redan hade erfarenhet av att göra en leksaksfigur av Bonzo (nr 30). Slutresultatet blev ändå att Disneyts ”licence no. 1” år 1929 gavs till Dean’s Rag Book Co. Företagets Micky-produktion sammanträffade sedan med andra världskriget och kristider. Man avstod från att nyttja licensen på 1950-talet.
I USA tillverkades de första mjukisleksakerna som föreställde Micky av Charlotte Clark år 1930 och fr.o.m. år 1934 också av Knickerbocker Toy Co.
29. KEWPIE
Den amerikanska illustratören Rosie O’Neill skapade Kewpie i början av 1900-talet. Figurens första framträdande skedde julen 1931 i tidskriften Ladies Home Journal.
Rosie O’Neill har berättat att de små runda figurerna kom för henne då hon vilade en stund på eftermiddagen. De dansade och skuttade omkring henne och presenterade sig som Kewpie. Kewpie är alltså inte en utan många!
Namnet Kewpie kommer av ”Cupido” som betecknar kärleksguden i form av en bevingad liten barngestalt. O’Neill underströk att hon absolut inte hade hittat på Kewpie, utan bara presenterade figuren för publiken: Kewpie är rund liten fe vars avsikt är att lära människor att vara snälla och roliga samtidigt. Man känner igen en Kewpie på är hårlocken, den runda magen och småleendet. Det som Kewpie älskar mest här i världen är snälla och skrattande barn.
Den tecknade Kewpie blev så populär att man gjorde en docka av figuren. Den första upphovsrätten är daterad den 17 december 1912 och patentet godkändes den 4 mars 1913. Dockproduktionen inleddes av det tyska företaget Kestner & co som redan hade goda kontakter med USA. Kewpies popularitet formligen exploderade, och snart stod det klart att Kestner inte skulle kunna möta efterfrågan. När Kewpie-febern grasserade som värst var ungefär 30 porslinsfabriker involverade i tillverkningen i Tyskland. När handelsförbindelserna med Tyskland upphörde under första världskriget började man tillverka Kewpie i figurens hemland USA. Efterfrågan på dockan var stor, och dockorna tillverkades på licens av flera amerikanska dockfabriker. Dockorna gjordes inte bara av kompositmaterial utan också av plast och vinyl.
En äkta Kewpie har små blå vingar i nacken eftersom den ursprungliga figuren kunder flyga. Porslinsfigurer och dockor nästan av samma typ som Kewpie har också tillverkats, men de saknar vingar.
I dag är Kewpie populär i Asien, och i Japan är Kewpie galjonsfigur för ett företag som tillverkar färdigmat. En Kewpie gjord av plast har varit en omtyckt badleksak för finska barn på 1980-talet.
30. BONZO
Bonzo förekommer i en finsk barnramsa och är också bekant för barnen genom hemsydda rultiga leksakshundar. Ögonen snurrar i Bonzos huvud och öronen viftar glatt. Allra viktigast är Bonzos hängande röda tunga. Bonzo älskas av både barn och vuxna.
Bonzo med den lustiga nosen är ursprungligen skapad i England där Georg Studdy (1878–1948) tecknade hunden under mellankrigstiden. Bonzo representerar samma generation som katten Felix vars upphovsman är amerikanen Pat Sullivan. Micky Mus är litet yngre än de här två. När Micky föddes år 1928 hade Bonzovurmen redan spritt sig till andra sidan av Atlanten.
År 1918 blev tidningen The Sketch intresserad av Studdys hundteckningar. Tidningen ville publicera en sex månader lång serie, och serien blev så omtyckt så den förlängdes direkt. Hunden utvecklades småningom till en seriefigur men hade inte något namn. Allmänheten krävde att hunden skulle få ett namn, och så fick serien, som kallats this weeks Studdy, namnet this weeks Bonzo den 8 november 1922. Förvånande nog anlade George Studdy själv inga synpunkter på namnet, utan det var tidningens redaktion som kom upp med namnet. Bonzo representerar ingen existerande hundras.
Georg Studdy hade själv en cockerspaniel med namnet Ben. Hans hustru Blanche hade en kinesisk palatshund kallade Chee Kee. I familjen hade man för vana att alltid ersätta en död hund med en av samma ras och ge den samma namn.
Den första animationen med Bonzo kallades A Sausage Snatching Sensation och den hade premiär i London som en förfilm den 14 oktober 1924. I filmens förlovade land Amerika var katten Felix redan filmstjärna. Bonzo-animationen kom att leda till en europeisk boom av animationer.
Bonzo har också använts flitigt som reklamhund. Georg Studdy var en inbiten rökare och det var också Bonzo. År 1925 bolmade hunden friskt på en jättestor ljusreklam vid Piccadilly Circus. I tidningsannonser har hunden gjort reklam för ett flertal produkter, t.ex. både för rakbett och emaljfärg. Att den söta hunden både rökte och söp i reklamer var inte något helt oskyldigt, men mjukisleksakens pigga uppenbarelse tröstade och gladde folk i varje fall.
Bonzo produktifierades effektivt; hunden dyker upp i otaliga sammanhang. Man hittar allt mellan chokladfigurer och bordsklockor utformade som Bonzo. Företaget Valentine’s Postcards of Dundee täljde guld genom försäljningen av vykort med Bonzomotiv. De första Bonzo mjukisdjuren gjorda av sammet producerades av Chas Valley och Dean’s Rag Book Company i England. Figurer gjorda av celluloid tillverkades både i Japan och i Tyskland.
SVEABORGS LEKSAKSMUSEUM – INGET ÄR FÖR SMÅTT FÖR OSS
Vi är stolta över att kunna visa upp en privat samling av gamla leksaker från 1830-talet till tiden för Sovjetunionens sammanbrott. Leksaksmuseet grundades år 1985 av konstnären och antikhandlaren Piippa Tandefelt (1939–). Museet och dess samlingar har skötts av hennes dotter Petra Tandefelt (1966–) under de senaste 20 åren.
Museet är en privat firma som är självfinansierad till 100 procent. Vi är överlyckliga över alla våra besökare och uppskattar storligen alla former av stöd. Vi hoppas att du njuter av ditt besök i vårt rara lilla museum.
Lelumuseo
Suomenlinna C 66,
00190 Helsinki, Finland
